servicegruppen

Äntligen vårt första praktiska utförande!

Vi träffades på medelpunkten kl 11.00 för att hämta rullstolen som vi skulle använda till dagens utförande.
 Jasmine var den första som slog sig ner i rullstolen eftersom det var hon som skulle vara vår funktionshindrade idag.
   Vi tog först bussen till stan, väl på bussen var det trevligt bemötande och han sänkte ner bussen till Jasmine och då sa han; ”vilka snälla kompisar du har som hjälper dig” vi hade våra olika åsikter om hur man kan uppfatta den meningen.  Det positiva var ju att som rullstolsbunden behövde du ju inte behöva vara orolig för att inte få någon plats att sitta.

Jag (Jasmine) som satt i rullstol lade snabbt märke till bemötandet från andra människor på bussen och deras blickar som var väldigt granskande, och man såg hur fundersamma och frågande vissa såg ut. Känslan som uppstod när man kände sig oerhört uttittad är ganska svår att beskriva men det var en jobbig känsla. När jag satt där och lös med att jag var funktionshindrad så slog det mig hur hjälplös man verkligen kan vara utan andra människor som finns där för en.

När vi tog en testrunda på stan för att se hur folk reagerade, och om dem reagerade. Vilket dem visade sig göra, man såg hur folk fastnade med blicken och ibland efter vi passerat vände vissa sig om. Varför? Är det verkligen så annorlunda och konstigt att se en ungdom vara rullstolsbunden? Det var verkligen intressant att se.

Efter ett tag märkte vi hur jobbigt det blev att köra runt och ta genvägar här och där så ett byte av chafför behövdes. (Jasmine och Carolin)




Jasmine och Resmije







Det är mycket som vi inte tänker på men som människa så vill man ju givetvis handla till sig själv men ganska snabbt märktes det hur svårt det var och absolut ingenting man skulle kunna klara själv. Det blir otroligt många gränser för en människa och vardagliga rutiner som skulle kunna bli stora projekt, utmaningar och inte minst problem.


Meningen var att vi skulle äta på Harrys för att se hur dem tog emot oss. Men vi granskade lunchmenyerna och så bestämde vi oss för Swea. Vi blev välbemötta av personalen då ägaren kom upp till land, oj vad trevligt tänkte vi att dem är så gästvänliga. Han erbjöd sig att hjälpa oss att få ner rullstolen och Jasmine för landgången så vi kunde komma in och äta. Då sa vi tack för hjälpen och då avslutade han med att han egentligen skulle gå ut och hämta posten sade han. Maten var god och servicen var mycket bra eftersom vi alla tre fick samma service och som rullstolsbunden glömde man nästan bort känslan av att vara funktionshindrad. När vi var mätta och belåtna erbjöds vi även hjälp upp från den branta landgången.







Även fast utbudet var stort kändes det som om det skulle varit mindre för mig om jag hade varit själv.





Mitt försök att äta gick mindre bra eftersom att jag inte riktigt kom ända fram till bordskanten för att rullstolen tog emot och jag inte kunde luta mig framåt, resultatet blev att även där blev man begränsad.






Otroligt nöjda med både service och mat


Till vår förvåning så var busschaffören mycket otrevlig när vi skulle kliva på för att återvända, han sänkte verken ner bussen när vi klev på eller när vi tryckte på den speciella knappen för just funktionshindrade som behöver hjälp ner från bussen.

 


Utan Carolin och Resmije som var vid min sida skulle dagen vara helt omöjlig




sammanfattningen av min syn som rullstolsbunden är att jag tror att man nog ganska lätt känner sig ivägen för andra och som om att människor inom service antingen ser dig som ett stort och jobbigt problem eller så lägger dem ner sin själ i att hjälpa till.

Sen får vi se vad vi får för resultat när vi är klara, nästa vecka är det Resmijes tur att prova på att ha gränser.

/Jasmine, Carolin, Resmije